Jag har blivit skapligt mycket snabbare sedan jag började hoja för fyra år sedan, men tro inte att det har varit en resa utan motgångar. En cykelsatsning – liksom livet i övrigt – innehåller jobbigheter och det avgörande är hur man hanterar de kämpiga perioderna. Det främsta skälet till att jag har utvecklats skapligt är nog hur jag har hanterat mina motgångar, det är något som har gett nyttiga lärdomar och faktiskt, tro det eller ej, ökad motivation.

Att jag numera är en sådan som svischar runt i lycra, rakar benen och drömmer om Lightweight-hjul istället för att harva runt som medioker fotbollsspelare i division 4, är främst en slump. Den korta förklaringen till att jag fastnade för landsvägscykling är att jag sabbade en fot under gymnasiet och tvingades lägga fotbollsdojorna på hyllan. I 20-årspresent fick jag en racer och under 2010 genomförde jag En Svensk Klassiker. Jag, precis som många andra, blev förälskad i cyklandet på Vätternrundan och sedan har det rullat på. Mer och mer träning, finare och finare prylar och sedan två år tillbaka även tävlande. Min målsättning på VR första gången var Sub10 (körde på 9.11 då) – nu hojar jag i elitklass. Givetvis är jag skitnöjd med den utvecklingen och för ett par år sedan kunde jag verkligen inte tro att jag skulle bli så seriös som cyklist. Dock har det absolut inte varit en satsning som alltid har gått på räls.

Min ”cykelkarriär” har innehållit en del smärta, både fysiskt och mentalt. Ett antal vurpor, totalväggningar på både lopp och träningspass och förmodligen värst av allt, en rätt rejäl överträning under 2012 som det tog ganska lång tid att återhämta sig helt ifrån. Jag har blivit redigt ifrånåkt många gånger, såsom att bli varvad två gånger om på Skandis GP och mosad på någon Team Sportia-träning. Det är sådant som skulle kunna göra att man tappar lusten helt att hoja, men för mig har det egentligen varit precis tvärt om. Det är bara att inse att det är så livet fungerar – ingen har en tillvaro som alltid är ”walk-in-the-park”. Jag lär få stifta bekantskap med asfalten fler gånger och vara riktigt besviken över misslyckade lopp. Som tävlingsmänniska blir jag alltid förbannad när ett race inte går som jag har tänkt mig, men den ilskan jag kan också använda som drivkraft för att utvecklas. Blir jag avställd de luxe får jag ett konkret exempel på att det går att hoja betydligt fortare, men vederbörande som är starkare är ju bara en människa av kött och blod – precis som jag – och varför skulle inte jag kunna bli minst lika snabb genom att träna hårt och smart samt leva medvetet? Cykling är ingen raketforskning, egentligen handlar det ju bara om att trampa på för glatta livet så att man tar sig från punkt A till B så fort som möjligt, inga konstigheter liksom=). Tränar man genomtänkt, hittar en balans mellan ansträngning och vila samt tar råd av erfarna cyklister blir man garanterat snabb(are).

Varje motgång gör även att man får stanna upp och fundera på om man kunde ha gjort någonting annorlunda, alltid kommer man till någon ny insikt när det är kämpigt. Sist men inte minst är det motgångarna som gör att man verkligen kan uppskatta framgång och njuta 100% av de härliga stunderna, oavsett om det är på hojen eller i övriga livet=)!

 

Foto: Jan Lindberg