Såg häromdagen en välgjord dokumentär om Lance Armstrong på SVT (länk här). Hela hans karriär berördes – alltifrån de tidiga framgångarna, besegrandet av cancern och när han till slut fälldes för doping. Programmet framkallade väldigt många känslor, framförallt ställer jag mig frågan: vad är man beredd att göra för att nå framgång? 

Numera står det klart att Armstrong var en fuskare av stora mått. All bevisning fällde honom till slut och efter mycket om och men erkände han dopingen hos Oprah. Innan dess hann han bland annat med att vinna den största av alla Grand Tours, Tour de France, sju gånger och håva in ofantliga belopp i prispengar och framförallt sponsring. Detta är nu ett minne blott. TdF-titlarna är strukna och det är knappast något företag som vill förknippas med Lance Armstrong längre. Dessutom lär det (förhoppningsvis) bli en hel del stämningsansökningar mot honom och det faktum att han har ljugit i rätten under ed är onekligen rätt obra.

Ser man till Armstrongs karriär står det utom allt rimligt tvivel att han var beredd att göra precis ALLT för att bli bäst. Suktan efter ära och pengar gjorde att han sökte upp smutsiga läkare för att få tillgång till en cocktail av prestationshöjande preparat. För att på dopad väg lyckas vinna – och inte bli ertappad – var mutor och lögner en del av vardagen. Faktum är att jag tycker att Lance Armstrongs beteende, att ljuga i alla lägen, inte avslöja sina dopningsmedhjälpare och kräva att stallkamraterna är lika fullproppade med preparat, är snäppet värre än att han faktiskt dopade sig. Detta ska inte tolkas som att jag anser att doping är okej. Doping är totalt förkastligt, men det är än mer förkastligt att vara en så genomfalsk person, enligt mig. I den bästa av världar hade han erkänt betydligt tidigare, pekat ut vilket ansvar nyckelpersoner som Bruyneel och Ferrari hade samt bett om ursäkt till alla som har kommit till skada i jakten på framgångar.

Det är bara att gå till sitt eget samvete och fråga sig vilka handlingsalternativ som känns rätt i strävan efter segrar och vad som ger genuin glädje över lyckade prestationer. Jag köttar gärna träningsveckor på 20 timmar och hojar mig spyfärdig på fyrorna, om det är det som krävs för att kunna prestera på elitrace, men mitt prestationshöjande består av hälsosam mat och ett medvetet leverne – inte att knapra mediciner som är avsedda för sjuklingar. Vad som också är värt att ha i åtanke är att dopingsfall inte vara drabbar den enskilde, utan det slår hårt mot hela sporten. Cyklingen lider tyvärr idag av att den allmänna uppfattningen tycks vara att var och varannan i klungan knaprar och injicerar och det gör att företagen inte ser samma goodwill i att sponsra ett proffsstall. Utan sponsorer ingen proffscirkus… Det är förbaskat synd om nutidens cykelkämpar med proffsambitioner som straffas för att en del av dåtidens proffscyklister höll på med epo och testeosteron. Jag hoppas i alla fall innerligt att folk får upp ögonen för att dagens cykelsport är klart renare och att få sporter, om ens någon, lägger samma resurser på att stävja doping.

 bild (65)

RIDE CLEAN=)!

Bildkälla (visningsbild): Forbes