Att gårdagens tenta i anatomi och biomekanik gick jättebra var givetvis skoj, men det som verkligen värmde inombords var en kommentar som jag fick när jag var velodromledare på kvällen.

Någon gång i veckan håller jag i pass på velodromen, vilket är förbaskat kul. Personligen tycker jag att bancykling är minst lika roligt som landsväg och bara att spendera en kväll ihop med sköna cyklister är trevligt. Igår när jag hängde nere vid sargen blev jag gratulerad av en stammis för fina tävlingsresultat under sommaren. Och han fortsatte:

”Ett år – och vilken skillnad! Nu ler du verkligen”

Visst har han rätt. Vi har tränat ihop åtskilliga gånger på banan, både före och efter väggningen, och han kan min story så han vet vad han pratar om. Jag tar inte längre för givet att kroppen ska fungera till 100% eller att vardagen i övrigt ska vara en dans på rosor. Däremot är det givet för mig att le och vara tacksam när jag kan träna och må gött!