Formen är inte där för tillfället, men det är ingen ursäkt för att fegköra på TCT. Jag gjorde mitt bästa för att köra offensivt och få bästa möjliga träning. Inte gav det någon seger på favoritbanan Långsjön, men att köra hårda race är precis vad jag behöver inför Tre Berg nästa helg.

IMG_5029

Blomman med en intressant outfit; USA-brillor och Tysklandströjor. Är det Taylor Phinney eller André Greipel som är idolen!?

”Kondition är bäst-före imorgon”, har ni hört det uttrycket? Om man med kondition avser åkstyrka och uthållighet tycker jag att detta uttryck stämmer rätt dåligt. Förra sommaren rörde jag inte hojen på två månader. När jag väl började cykla igen var jag – såklart – inte superstark, men det var inte heller så att jag var totalt nollställd konditionsmässigt. Vad som däremot försvinner per omgående av uppehåll/sjukdom är formen, den där goa känslan av lätta ben och en förmåga att härda ut ett tag på ”rött”. Tråkigt att inte vara så stark och snabb som man vill vara, men det positiva är att anaeroba förmågor tränas upp snabbt.

Första loppet var en kämpig historia. Attackvilja + sisådär form = en trött och flåsig tjockisspurtare… Jag ville vara med så fort det vankades utbrytningar, vilket var ett effektivt sätt att köra benen mosiga. Bildade inledningsvis en utbrytarkvartett med Janne, Tomas och Moris. Vi samarbetade väl, men den stora klungan hämtade sedermera in oss. Sedan attackerades det både här och där innan vi ånyo var helt återsamlade inför målgången vid Långsjön. Mathias Thunmarker såg sin chans att gå iväg och när ingen tog tag i taktpinnen fick han viss lucka på upploppet. Jag trodde i alla fall att vi skulle hinna ifatt denna starking och – utan tanke på min risiga dagsform – bestämde jag mig för en långspurt. Det ville inte sig bättre än att jag stumnade, Mathias höll undan för segern och samtidigt passerade Erik, Blomman och Janne. Således blev jag bara femma, den sista poängplaceringen.

IMG_5032

Mathias Thunmarker – vinnare race ett

En snitteffekt på 336W race ett motsvarade min ”spya-i-halsen-zon” och när det var dags igen för två nya varv på Långsjöbanan var jag inte ett dugg sugen på att gå all in. Mestadels sitta med likt en ”vindallergiker” och endast vara med på noterna om några av de åkstarkare ville gå loss. Om vi hade haft ett pris för mest offensiva åkare hade Mats Hedlund bärgat det utan konkurrens efter att ha kört i ensamt majestät mer än halva loppet. Som så många gånger förr återsamlades i alla fall fältet och det luktade klungspurt om segern. När de flesta hade fokus på att positionera sig rätt inför upploppet satte Tomas Carlsson in en attack med mycket god tajming. Han fick ett behörigt avstånd och med sitt outtröttliga trampande på jättetunga växlar bärgade han en soloseger. Efter min misslyckade långspurt höll jag mig kallare i spurten och inväntade de andras igångdrag. Det blev ganska rörigt med cyklister överallt, men när jag såg Per längst ute till höger hakade jag på och när jag sedan tog eget spår var jag snabbast i klungspurten.

IMG_5034

Tomas Carlsson – vinnare race två