Mallorcalägret är över och nu dröjer det inte länge innan tävlingssäsongen drar igång, det är faktiskt bara en dryg månad kvar till Östgötaloppet som blir mitt första race för året. Trots framsteg under vintern går jag in med låga ambitioner för 2015.

Förra sommaren var det inte långt från att jag lade av helt med cyklingen, jag var så himla less på att vara utslagen och när inte hälsan förbättrades trodde jag ett tag att det skulle ta något år att bli helt kry. Tack och lov kom jag på bättringsvägen efter ett par månader och jag började inse att jag ändå ville fortsätta hoja, om än i mindre omfattning. När jag under vintern tävlade på velodromen kände jag att både cykelglädjen och kapaciteten fanns där för att i alla fall köra några race under 2015.

Min tävlingsplan för säsongen kan sammanfattas med följande:

  • Tävla i seniorklass
  • Göra färre starter än under 2014
  • Inga resultatmål alls

Att jag går ned i seniorklass handlar inte om att jag inte tror mig hänga med i elit. Det är faktiskt så att jag ligger bättre till i watt, både spurt- och tröskeleffekt, än förra året. Vad det handlar om är att jag inte vill ingå i ett elitlag – med allt vad det innebär. Visst att det skulle ge starka lagkamrater, lite sponsring mm, men allt det medför förpliktelser också. Jag ser 2015 som ett mellanår, jag vill inte ha ett lag som förväntar sig att jag ska tävla si och så mycket. Nu kan jag tävla helt på mina egna villkor och sticka iväg på de loppen som jag känner för.

Hela grejen med att tävla är jätterolig, men det sliter mycket också – inte bara själva loppen. Det är långa resor, bo borta och komma hem natten mellan söndagar och måndagar, bara för att under måndagen återgå till vardagen med plugg/jobb och träning. I längden tar det mycket på krafterna att hålla på så. Jag ser verkligen fram emot att ha många tävlingsfria helger, sticka ut på lite fikadistans hemmavid och få mer tid för nära och kära.

Jag har ingen ambition att jag ska plocka x antal topp tio placeringar eller gå för seniorcupen. Sådana mål anser jag mig inte behöva, det skapar bara onödig press och jag tycker ändå att det är så roligt med cyklingen att min motivation byggs kring cykelglädjen.