Det som jag tills för någon vecka inte trodde var möjligt skedde här ikväll – jag ställde upp på en tävling igen efter över tre månaders frånvaro från race. I och med att kroppen förbättrats avsevärt på sistone och cykellusten kommit alltmer fick det bli TCT. Hur gick det då? Jodå, tredje plats och i utbrytning en stor del av loppet, givetvis är jag enormt nöjd med det=)!

Att köra något riktigt elitrace denna säsong har aldrig funnits på kartan sedan det stod klart för mig att jag hade drabbats av fysisk utbrändhet. Det enda alternativet då var att ställa in resten av säsongen för att komma bort från all press och kunna lägga fokus och energi på att återhämta sig, både som människa och cyklist. Sakteliga, efter två månader i stort sett helt utan träning, kunde jag äntligen röra lite på mig igen och varva lättare pass på racer, cross och något löp. De senaste två veckorna har jag kunnat växla upp lite och lägga in högintensiva inslag – utan direkta bakslag. Det har känts så pass stabilt att jag idag, när det var träningstävling på hemmabanan Långsjön, ville på´t igen med race. Alldeles lagom att ha 3-4 km till starten och köra 25 km under lättsamma former.

Hasses skämtsamma förslag om att vi skulle lugnt båda varven sprack i stort sett direkt. Högt tempo redan från start och min rätt otränade kropp fick sig en skaplig chock; är det så här jobbigt det är att hoja!? Det blev i alla fall – tack och lov – mer hanterlig fart och jag behövde inte vända lungorna ut och in längre. Min plan att glida med i klungan hela vägen in glömdes bort i samma veva som Janne, Plyhmen och Tomas bestämde sig för att gå loss. Kändes fint i påkarna för stunden så bestämde mig för att köra ikapp dem. Vi fyra tuffade på så ett bra tag och i alla fall jag trodde att det fanns skapliga chanser att hålla hela vägen. Dessvärre räckte inte vårt slit. Först anslöt tempohästen Moris och innan vi var tillbaka vid Långsjön var vi säkert tio pers.

Under loppet fick jag bekräftat precis det jag känt sedan jag kom igång med träningen, nämligen att åkstyrkan är förhållandevis god medan klippet och förmågan att återhämta sig efter körningar på ”rött” är klart försämrad. När spurten väl drog igång var jag aldrig riktigt nära att kunna utmana Janne, utan det blev en tredjeplats, tätt bakom tvåan Magnus. Det är klart att jag – som den tävlingsstolle jag är – alltid har inställningen att vinna när chansen finns på upploppet, men känner mig ändå som en segrare idag. Att kunna tävla igen och faktiskt göra helt okej ifrån sig känns som ett GIGANTISKT framsteg=).