Jag önskar givetvis att jag aldrig hade blivit utbränd, men samtidigt är jag tacksam för de lärdomar och erfarenheter som skitmånaderna gav mig. En oerhört viktig – och smärtsam – lärdom är hur kroppen och knoppen hänger ihop; om fysiken försämras påverkar det även det mentala och vice versa.

Det är lätt att tänka att kroppen och psyket är två separata system som inte direkt har med varandra att göra. Om du går och bryter benet blir den enda konsekvensen att du får ont i benet och behöver gips under en längre tid. Är det däremot så att en nära anhörig går bort blir du enbart deprimerad, kanske du tänker. När det kom till överträning/utbrändhet trodde jag att det uteslutande var kroppsligt, att om jag under en längre tid bröt ned kroppen skulle det också bara vara kroppsliga problem som yttrade sig. I övrigt skulle jag kunna leva som vanligt med jobb, umgänge och andra vardagsinslag. Jag hade – minst sagt – fel.

Den inledande tiden, efter att jag hade tagit ut mig totalt på Vätternrundan, hade jag främst fysiska bekymmer. När jag försökte träna tvärvägrade kroppen, infektionerna avlöste varandra och magen packade ihop. Dock blev det mer och mer av mental karaktär när min hälsostatus inte förbättrades. Jag kunde läsa i tidningen vad det var för fotbollsmatch på TV – för att fem minuter senare ha glömt bort det helt. Minsta lilla distraktion gjorde mig stressad och jag hade tappat lusten till det mesta i livet.

Två av mina främsta symtom, hjärtklappning och yrsel, kunde inte bara förklaras av överträning. Visst är det så att hårdträning – utan tillräcklig vila – höjer vilopulsen, men att hjärtat bultade dubbelt så fort (och ibland snabbare) hängde också ihop med oro och sömnsvårigheter. Att gå runt till läkare efter läkare utan riktiga besked och slutligen få diagnosen utmattningssyndrom, en sjukdom som höll många sjukskrivna i något år, skapade stor stress. Jag tyckte det var jättejobbigt att leva i ovisshet och det var en betydande del i hjärtklappningen och yrseln som ibland gjorde mig svimfärdig.

När kroppen successivt återhämtade sig och jag kunde leva mer aktivt, kunde jag också göra stora framsteg på det mentala planet. Att nästan dagligen plocka svamp och ett par gånger i veckan cykla– med allt vad det innebar i form av endorfiner och avkoppling – gjorde hjärnan lyckligare. Jag började känna mig mer harmonisk, sov bättre och hittade tillbaka till livsgnistan igen. Fem månader efter väggningen fick jag mitt nuvarande jobb och i samma veva kände jag mig tillbaka på banan helt. Jag var mitt vanliga jag, hade en fungerande vardag och kunde uppskatta livets goda igen.

Ta hand om er själva på alla plan. Att negligera den fysiska hälsan kommer, förr eller senare, straffa sig mentalt och det omvända gäller också.