GP-lopp och jag passar bra ihop, tydligen. Dagens Tre Berg GP slutade med en tredjeplats och i ren prestation rankar jag denna insats som min bästa i år.

Jag hade bestämt mig för att hålla ett extra öga på Adam Axelsson, ledaren av Seniorcupen, samt Jonas Tell, den ruggigt åkstarke Olympicåkaren. Om de gick iväg skulle jag med, något annat hade varit ett tjänstefel.

Strax in start kom det en liten regnskur, vilket kändes lagom skoj med hela målrakan samt en 90-gradare över kullersten. Kurvtagandet blev, som sig bör, försiktigt innan det hade torkat upp. Första 10 min kändes vedervärdiga. Inte för att det gick monsterfort, utan bara för att benen kändes skit. Jag satt – helt emot min plan – långt ned i fältet och oroades över att bli avhängd. Fan, här har man bilat långt och så är inte kroppen med på noterna, satt jag och tänkte.

Även om benen var sämst tvingade jag mig framåt i fältet och sakteliga började stumheten i påkarna att släppa. Över kullerstenen kunde jag ta gott om placeringar och ett av varven bestämde jag mig för att gå fram och gasa. Det handlade inte om att skapa något, utan ville mer testa kroppen och hur hårt jag kunde gå över kullerstenen.

Min taktik att själv inte attackera frångicks när jag såg en vass trio i form av Fredrik Jansberger (Skara/Tre Berg) och två junisar få ett skapligt avstånd. Över kullerstenen gick jag på attack och fick en lucka mot resten av klungan. Sedan såg jag Jonas Tell i ögonvrån, vilket var bästa tänkbara scenario. Solo hade jag inte kunnat brygga ikapp utbrytarna, men detta sällskap förbättrade chanserna avsevärt. Det blev ett förbannat smärtsamt gnetande innan vi var ikapp, främst tack vare mosande från Tell. Väl ikapp var det oerhört välbehövligt att få gå ned några pulsslag och trampa ur en aning.

Framhejad av hemmapubliken körde Jansberger heroiskt starkt när han var i spets. Jag försökte dra mitt strå till stacken, men kunde inte alls ta lika långa och starka förningar. Tell var inte sugen på spurt, utan attackerade på näst sista varvet. Junisarna såg ingen anledning att köra in någon i seniorklass och jag var toktrött så den som fick ta ansvar – igen – var Fredrik Jansberger. Denna starking drog bannemej hela sista varvet och ändå kunde jag inte smita om på upploppet. Hur som helst, jag är fantastiskt nöjd med tredjeplatsen, min offensiva körning samt att vara del av vinnargruppen. Tell och Jansberger var bättre än vad jag var, inget snack om saken. Oavsett hur jag hade kört hade jag inte rått på dem idag. Glädjande också att lagkamraten Jan Jakobsson blev kring 6-7:a.