Har precis haft föreläsning med en representant från SISU Idrottsutbildarna. Tog särskilt fasta på ett uttyck som jag skriver under på till 100%.

Föreläsaren bad oss att känna in två meningar:

”när man vinner har man roligt”

”man vinner när man har roligt”

Meningarna består av precis samma ord, men med omkastad ordföljd blir betydelserna helt olika. Visst är det – såklart – roligt att vinna, men om vinster ska vara en förutsättning för att ha roligt är man farligt ute, tror jag. Även på elit- och världsnivå bör den genuina glädjen för sporten vara den primära drivkraften. Vi idrottare är inga robotar, utan precis som vem som helst behöver vi uppleva tillfredsställelse, lekfullhet och mening för att hålla gnistan uppe i långa loppet.

Min tävlingssäsong i år – jämfört med 2014 – beskriver vilken skillnad de två meningarna har i praktiken. Förra årets hårdträning, alla tävlingar och mitt stora prestationsfokus gick åt h-vete, minst sagt. Till slut var kropp och knopp så långt nere i källaren att inte ens framgångar (topp 10 i elit och Vätternrundan på 6.59) framkallade någon nämnvärd glädje. Nu, däremot, handlar tävlandet om en enda grej, att ha roligt. Samma tänk genomsyrar mitt träningsupplägg. Allting bygger på lust och att inte pressa sig mer än nödvändigt mentalt.

Redan när jag ställer mig på startlinjen är jag en vinnare – jag tycker ju att det är skitkul att stå där – och i resultat gör jag min klart bästa säsong trots att jag inte har haft ett enda mål för året.