Tillståndet som drabbade mig i juni efter Vätternrundan var inte något som kunde vilas bort på någon vecka. Kroppen packade ihop fullständigt, jag blev väldigt orolig över hela situationen och efter en månad stod det klart att jag hade drabbats av utmattningssyndrom, det som ofta kallas utbrändhet. Det har varit en kamp – med många jobbiga bakslag längs vägen – för att komma tillbaka. Komma tillbaka som människa, idrottare och återfå livsgnistan. Idag, fem månader senare, känner jag mig helt kry och när jag blickar tillbaka på min tuffaste period någonsin kan jag peka på flera framsteg som varit milstolpar i min återhämtning.

 

Börja träna

Jag kommer precis ihåg hur det kändes när jag försökte återuppta tränandet efter väggningen på Vätternrundan. Tog mig ett par vilodagar, något rullpass och sedan trodde jag att det skulle gå fint att smyga igång med lite intervaller. Så f-n eller. Mitt intervallförsök var förmodligen mitt sämsta cykelpass sedan jag fick min första racer på 20-årsdagen. Redan på låga watt sade det tvärstopp, jag kunde knappt få runt tramporna, så svag var jag. En infektion kom som ett brev på posten och även när jag var feberfri igen kändes inte alls kroppen bra. Allmänt trött, ett hjärta på högvarv och yrsel, ja något var väldigt fel.

Innan utbrändheten var fastställd gjorde jag mina försök att träna – alltid med samma resultat. Bakslag på bakslag. Det kunde kännas okej under själva löpen, men efteråt var jag utslagen och istället för att få sköna endorfinpåslag fick jag ihållande hjärtklappning. När jag kom till insikt om mina fysiska begränsningar övergick jag till promenader. Det kunde kännas lika utmanande att gå 6 km som att tidigare under året hoja i sex timmar, men det var i alla fall välgörande att få in en morgonrutin med frisk luft och lätt aktivitet.

bild 3

I mitten av augusti var orken lite bättre, så pass att jag vågade mig på lite cykling igen. Mjukstart med snälla rullpass och succesiv ökning med att varva in igångdrag, kortare trösklar mm – med vilodag(ar) mellan varje pass. Klart som korvspad att det gjorde gott för välbefinnandet när viss träning var möjlig igen, när man är van att hålla igång dagligen utvecklar man ett slags beroende av kickarna som träning ger. Nu kunde jag åter börja ägna mig åt det jag älskar så mycket, att cykla, och få en harmonisk känsla i kropp och knopp.

Avkoppling vid ån

bild 1

Sommarens klart bästa promenad var när jag plockade ihop en liten matsäck. Tog med mig kaffetermos och blåbärskaka och spatserade iväg mest på måfå. Efter ett par kilometer fann jag platsen som per omgående kändes 100% rätt. Kombinationen av vattensorl, fågelkvitter och vacker natur sänkte pulsen, gjorde andningen lugnare och för första gången på lång tid kunde jag koppla av helt. Jag vet inte hur länge jag fikade där – och jag bryr mig faktiskt inte heller. Det var mycket av en aha-upplevelse, tidigare har jag nästan alltid tränat – ofta hårt – för att bearbeta händelser. Nu kunde jag, utan ansträngning, komma till ro. Jag satt bara där vid ån och hade det gött, obeskrivligt härligt. Bästa medicinen när jag haft skitdagar har varit att ta mig en fika vid ån.

Läsande

En av de främsta lärdomarna av denna utbrändhet är hur kropp och knopp hänger ihop. Om kroppen är helt nedkörd påverkar det knoppen i allra högsta grad och jag tror att vice versa gäller också, att en hög mental stress ger en rad kroppsliga symtom också. Jag fick klara problem med koncentrationsförmågan. Som student var jag van att plugga in 1000 sidors-tentor – nu kunde jag knappt följa en fotbollsmatch. Under fotbolls-VM fäste jag mest ögonen på TV:n utan större behållning, efteråt kom jag knappt ihåg slutresultatet och än mindre händelseförloppet. Det var både läskigt och tufft för självkänslan att känna sig så ”hjärndöd”. Om det tog drygt två månader att återfå träningsförmågan, tog det längre tid at kunna koncentra sig skapligt. Jag fick alltid läsa om grejer för att ta in och något mer avancerat än tidningsartiklar (hej sportdelen) gick inte. Steg för steg kom i alla fall koncentrationsförmågan och nu fungerar även böcker, nu senast Fuck Your Fears av Johannes Hansen.

Kunna och vilja tävla

Det var inte bara det att jag hade ställt in hela tävlingssäsongen, jag var faktiskt så less på cyklingen att planen var att sluta helt. Sälja alla cyklar och ge fan i det. Jag kunde inte se till allt positivt som cyklingen hade gett mig och finna glädje i fina tävlingsresultat, utan hojandet var mest förknippat med väggning, sjukhusvistelse och en förstörd sommar.

bild 2

Sakteliga återkom cykellusten och när jag var ute på mina träningsrundor märkte jag hur mycket jag ändå älskar att hoja. Efter stabila pass och ett par TCT som åskådare blev jag alltmer sugen på smygcomeback som tävlingscyklist och innan säsongen var över hanns det med ett par träningstävlingar – med gott resultat. Jag hängde med så pass att det blev två segrar och viktigast av allt; kroppen kunde återhämta sig efter race. Kul att få trigga tävlingsnerven lite igen och vara en del av snacket och gemenskapen före, under och efter loppen.

 

Svampplockning

bild 2 (2)

De som har mig som facebookvän kunde nog inte undgå att mycket tid spenderades till skogs i sökandet efter kantareller och Karl-Johan. Svampplockning får mig alltid att tänka på guldstunderna ihop med farmor när jag var liten. Jag, hon och hundarna brukade åka till Sörbo och där lärde hon mig alltifrån smörsopp till trattkantareller. Har alltid trivts i skogen och nu – för att komma tillbaka på banan – har svampplockandet var oerhört välgörande. Frisk luft, lugn och jobba med händerna har haft en klart läkande effekt.

 

Jobb

Jag är både glad och tacksam att jag är igång med jobb igen. Det var helt klart värt att skicka iväg det där mejlet på chans. Jag har hittat ett jobb som jag trivs med och det är något som ger mer än inflöde av pengar den 25:e varje månad. Gött att ha något att gå upp till på mornarna, få struktur på dagarna och känna att man gör nytta. Jobbet känns som sista pusselbiten för att må helt bra igen.