Säsongen har hittills varit lyckad, både för att det har varit roligt att tävla och även för att jag har fått med mig en del resultat. Visserligen har jag tagit steget ned i seniorklass, men som det känns är jag faktiskt snäppet vassare som cyklist i år än under 2014. Låt mig försöka förklara det paradoxala i att cyklingen fungerar bättre denna säsong.

För att ni ska få er en bild av hur jag lever och tränar numera kan jag sammanfatta mitt tänk i punktform:

  • Träningsveckorna ligger i regel på ca tio timmar, vilket kan jämföras med 15-20 timmar under första delen av 2014.
  • En vanlig träningsvecka blir det tre cykelpass – inte fem-sex pass som tidigare. Jag tror att det finns många (elit)motionärer som cyklar oftare än jag.
  • Följer ej något strukturerat träningsprogram. Lust och väder får avgöra vad jag tränar för dagen.
  • Jag tävlar sparsamt. Nu dröjer det fem veckor innan nästa officiella race.
  • Har aldrig några specifika resultatmål, utan tävlar mest för att ha roligt och träffa kompisar.
  • Väger 4 kg mer än under 2014.
  • I gymmet är en av mina favoritövningar bänkpress, allt annat än en typisk cykelövning…
  • Är inte alls lika strikt med kosthållningen längre. Visst att jag äter rikligt med frukt och grönt, men annars stoppar jag gladeligen i mig av all typ av mat.

Allt som allt känner jag mig inte särskilt ambitiös med min cykling. För mig handlar träningen om att ha roligt och må bra, gärna i goda vänners lag. Det är känslan i kropp och knopp som får bestämma vad det blir för intervaller och gymövningar – inte vad som är mest optimalt rent fysiologiskt och prestationsmässigt. Hur kan det då komma sig att jag, trots denna ”slapphet”, kan framföra en cykel snabbare? Jag ska försöka ge tre förklaringar.

Mer avslappnad – när jag nu ställer mig på startlinjen har jag som sagt inga resultatmål. Således blir det mindre press och nervositet än om topp fem var det enda som var okej. Vad tusan skulle det göra om jag blir 37:a på något lopp? Hallå, jag kör inte Tour de France, utan ägnar mig åt cykling på nöjesnivå. Ett misslyckande för mig är att bli sjuk och må dåligt – inte att genomföra en dålig cykeltävling.

Rutin – okej, jag har inte 20 tävlingssäsonger i bagaget, men för varje tävling blir man bättre på att fatta taktiska beslut. Det gör en klar skillnad att ha kört banorna tidigare och ha koll på sina konkurrenter.

Tuffhet – en förutsättning för att jag ska kunna komma topp tio är att jag är tuff när det drar ihop sig till spurt, jag är helt enkelt inte den typen av cyklist som når framgång genom soloutbrytningar. Med mycket tid spenderad i gymmet och på velodromen vet jag att jag har mitt vapen i spurten, givet att jag vågar ta för mig när det drar ihop sig. Efter vinterns velodromtävlingar känner jag mig mer trygg i att avancera i klungan och stå på mig när det blir närkamper och armbågar.

Vad är gemensamt för dessa tre punkter? Jo, allt sitter i skallen. Även om det är benen som ska göra jobbet har det mentala väldigt stor betydelse på tävling. Cykling handlar om mer än att träna stenhårt och sätta skyhöga mål!