För första gången sedan min väggning i juni har jag satt upp ett mål för cyklingen. Helgens tävlande på velodromen gav sådan mersmak att jag har bestämt mig för att ställa upp på ban-SM. Det betyder egentligen inte några förändringar. Jag kommer fortsätta träna som nu och hålla mig på behörigt avstånd från överansträngningar. Ser mest SM-deltagande som en rolig grej=).

Jag har förvånat både mig själv och omgivningen sedan jag kunde börja leva aktivt igen. Med få träningstimmar och många vilodagar har jag i stort sett kommit tillbaka till samma nivå som innan utbrändheten. Framgångsreceptet har väl framförallt varit att jag blivit allt bättre på att undvika bakslag och genom att bara träna sådant jag känner för har jag återfått både glädje och motivation till att hoja. De sista träningstävlingarna på landsvägen och helgens velodromtävling har dels visat att min kropp pallar med tävlande igen och dels att jag kan prestera ganska bra – utan att avverka träningsveckor på 15-20 timmar.

bild 3

Under de senaste fem månaderna har jag aldrig följt ett träningsprogram. Det dröjde två månader innan jag kunde träna överhuvudtaget – då var det fullt tillräckligt med promenader – och väl igång har det blivit lite av varje. Nu när ban-SM är spikat blir det lite struktur i den bemärkelsen att jag i alla fall vet vad jag ska göra helgen 6-7:e december. Dessutom blir det lite genrep 22/11 med velodromtävling, men annars kommer jag hålla igång som nu. Kommer inte göra något försök till megaformtoppning – det skulle vara för krävande – utan fortsätter som nu med att hoja de roligaste velodrompassen, gymma lite och ta två-tre vilodagar per vecka.

Mitt mål för SM är bara att deltaga – inte att nå några specifika placeringar. Jag vet inte hur min form kommer vara om en månad eller hur startfältet kommer se ut, det enda jag vet är att det är förjäkla skoj med velodrom. För mig räcker det att veta det för att ställa upp=).