I december 2014 kläckte jag skrividén, det som sedermera blev Utbrändheten – och vägen tillbaka som människa och idrottare. Ban-SM var nyss avslutat och jag hade jobbat heltid någon månad som elevassistent. Nämnde skrivandet för några vänner och frågade: ”vad vill ni veta?”. För föräldrarna, däremot, höll jag bokprojektet helt hemligt tills jag hade kontraktsförslag från ett förlag.

Jag tycker i grund och botten att det är jätteviktigt att vara öppen och ärlig mot de personer som står en närmast. Klart att man ska kunna berätta allt – såväl framgångar som motgångar – för sina föräldrar, syskon och närmaste vänner. Både för sin egen och omgivningens skull är det välgörande att kunna lägga korten på bordet, tror jag.

Dock kände jag att bokprojektet var en annan femma; var det verkligen läge att berätta om skrivandet för familjen innan jag ens hade något vettigt bokmanus? Jag började fundera på hur morsan och farsan, de som tar ställt upp i vått och torrt, skulle reagera. Föreställde mig kommentarer i stil med:

”Du har varit heltidssjukskriven i flera månader och är det verkligen så genomtänkt att driva ett bokprojekt samtidigt som du jobbar heltid?”

”Sätt ingen press på dig att skriva en bok när du nyss har varit utbränd”

Som närstående hade jag nog i alla fall sagt så om någon vän eller familjemedlem hade ruschat på med flera projekt efter att tidigare ha gått in i väggen. Halvåret då jag skrev boken och samtidigt arbetade på Domnarvets skola var – utan tvekan – intensivt. På skolan använde jag varje litet break till att skriva, hemma stängde jag in mig på rummet med laptopen och träningsmässigt blev det bara kortpass för att få mer tid till boken. Att inte berätta för föräldrarna var min taktik för att kunna jobba ostört med skrivandet.

Jag är obeskrivligt glad för att jag följde min magkänsla och färdigställde bokprojektet. För den egna hälsan var det guld värt som bearbetning att göra en tillbakablick över sjukdomen och försöka förstå vad som jag gick snett under 2014. Att nu ha boken ute på marknaden, få mycket positiv respons och höra andras livshistorier värmer genuint inombords. Jag vet också att mamma och pappa – trots att jag mörkade bokprojektet – är väldigt glada för min skull.