På gårdagens velodromtävling, den sista deltävlingen i bancupen, var vi tyvärr endast fem startande. Tråkigt att det inte blev ett större startfält, men desto roligare var det att min tjockisspurtarkropp kändes oväntat bra. I både förföljelse och poänglopp gjorde jag mina bästa prestationer någonsin.

Jag inledde tävlandet med att avstå det första momentet, 3 varv tidslopp. Sade även åt arrangörerna att jag förmodligen inte skulle köra 3 km förföljelse heller. Dels ville jag spara lite på krutet i och med att jag nyss har varit förkyld och dels tycker jag att de grenarna är rätt tråkiga, om jag ska vara ärlig…

Först ut för min del blev istället scratch, det som har varit min favoritgren denna velodromsäsong. 24 varv och först i mål som gäller – precis som ett vanligt linjelopp på landsvägen. Till min belåtenhet blev det passiv körning och jag kunde bida min tid inför attack/spurt på avslutningsvarven. Det blev en ordentlig tempoökning med 4-5 varv kvar, men när inte den fick fältet att spricka av såg jag min chans att gå all-in för grensegern. Med två varv kvar växlade Felix Nisell åt sidan och jag bestämde mig per omgående för att gasa järnet i hopp om att komma loss solo. Matade på, surade ned påkarna och vågade inte kolla bakåt. In mot sista kurvan hörde jag så swoosh-ljud från sidan. Vasse Nisell tog sig förbi för att bli etta medan resten var på behörigt avstånd.

På de tidigare poängloppen har jag kunnat hävda mig bra på 2-3 spurter – för att sedan mjölksyravägga de luxe och bli avställd av klungan. Ville nu, för en gångs skull, disponera krafterna smart och vara med i matchen under alla 40 varv. Struntade helt i första spurten, vann nästa och sedermera var jag loss ihop med Felix Nisell. Insåg rätt tidigt att Felix var för åkstark för att jag skulle kunna utmana honom om fullpoängarna. Jag var jättenöjd med att ”överleva” denna utbrytning och trevligt nog varvade vi de andra, vilket gav tio bonuspoäng. Det innebar en ny andraplats bakom Felix Nisell.

Elimineringen finns inte så mycket att säga om. Jag blev trea bakom Felix och Andreas Blomqvist. När vi var tre kvar satte jag mig fel, blev instängd av positionssäkre ”Blomman” och lyckades aldrig få upp tillräcklig fart för att kunna runda på yttern.

På något konstigt vis blev jag sugen på 3 km förföljelse trots att jag egentligen hade strukit mig där. Kroppen hade känts bra under de andra grenarna, det var roligt att hoja och när alla utom Viktor Lundqvist skippade förföljelsen ville jag ställa upp så att han fick någon att tävla mot. Visste att jag med största säkerhet skulle få stryk. Han har ett PB som är typ 8 sekunder bättre och dessutom tränar han rätt tempospecifikt. Det enda som är tempospecifikt i mitt leverne är väl att jag äter bullar på distanspassen, vilket – i den bästa av världar – ger en aerodynamisk mage… Monterade på mitt tempostyre, preppade med peppmusik samt testcykel och fokuserade inför fyra minuters konstant lidande. Hittade en behärskad öppning och mot andra hälften av loppet såg jag på TV-skärmen att varvtiderna sänktes successivt. Mitt i all mjölksyra var det gött att allt slit och flåsande resulterade i allt högre fart. De sista två varven gjorde riktigt jäkla ont i påkarna, men kunde bita ihop och åka in på 3.55, ett personligt rekord med fyra sekunder. Precis som förväntat var Viktor snabbare och vann grenen på 3.53.

Det blev visserligen ingen grenseger, men plockar ändå med mig en positiv känsla från velodromtävlingen. Glädjen finns där igen och uppenbarligen är fysiken så pass bra att jag kan sätta PB på distanser som jag inte ens gillar. Tack till alla inblandade i Velodrom CK som arrangerar dessa fina tävlingar och hatten av för Felix Nisell som var outstanding!

Resultatlistor finns att se på min facebooksida, klicka här. Hoppas kunna återkomma med lite bilder från tävlingarna också.