De senaste dagarna har jag spenderat merparten av min tid i TV-soffan för att kurera mig från en förkylning. Har såklart kikat på Tour de Ski och även blivit ett gäng filmer. Häromdagen såg jag för första gången (!!!) Så som i himmelen och förstod redan efter några minuter att filmen skulle beröra mig djupt.

Ni som har läst min bok, Utbrändheten – och vägen tillbaka som människa och idrottare, kan säkert ana att det blev en del jobbig igenkänning att följa Daniel (Michael Nyqvist) i filmen. Jag drabbades aldrig av någon hjärtinfarkt 2014, men jag gick all-in med cyklingen, kraschade både fysiskt och mentalt samt spenderade mitt livs värsta dagar på hjärtavdelning. Det var hjärteskärande att se Daniel kollapsa när han dirigerade en konsert och sedan följa vägen tillbaka till lugnet och glädjen i sin norrländska hemby. I flera avseenden såg jag likheter med mig själv i personligheten som Michael Nyqvist spelade.

768-OR-1

Så som i himmelen är en av de bästa svenska filmer som jag har sett någonsin. En bra film, enligt mig, definieras av att den berör på ett eller annat sätt. Om jag ser en komedi vill jag att allt skrattande ska kännas som sit-ups till slut och ser man ett drama likt detta blir det en extra dimension om man kan känna igen sig i någon rollfigur. Måste även tillägga att Frida Hallgren var helt fenomenal i rollen som Lena.

Bildkälla