Hur kan det komma sig att jag – en ung, vältränad och universitetsutbildad kille – har mått väldigt dåligt? Borde inte bara jag vara glad över att ha det gott ställt på många sätt? Njae, hälsa och känslor är betydligt mer komplext än att materiella ting skulle vara en garanti för lycka. När jag i somras fick det svart på vitt, att jag var utbränd, fanns det bara en sak som jag hade som verkligen betydde något och som hjälpte mig tillbaka.

Låt mig göra en liten lista över saker som jag har bara för att visa hur jag, liksom många andra i västvärlden, lever.

Jag har…

  • Examen från en av landets bästa ekonomiutbildningar
  • Rätt bra betyg
  • Kommit topp tio i elitklass
  • Kört Vätternrundan under sju timmar
  • Tre cyklar, varav racern är värd mer än en del bilar
  • En vältränad kropp
  • Ett ganska stort hus att bo i
  • Familj och vänner som stöttar i vått och torrt

När man sitter i skiten får man perspektiv på tillvaron och börjar fråga sig vad man vill med livet och vad som verkligen betyder någonting. I juli när jag fick besked om att jag hade drabbats av utmattningssyndrom (utbrändhet) fanns det bara en grej som skänkte mig lycka och kämparglöd. Att jag hade pluggat 3,5 år i Uppsala betydde inte ett dugg och det var inte så att min normala energi kom tillbaka så fort jag kollade på mina betyg från gymnasiet och universitetet. Cykelframgångarna låg så nära väggningen att jag förmodligen aldrig kommer vara riktigt glad och stolt över vad jag åstadkom på Arlanda Test Track och Vätternrundan. Vad tusan gjorde det för nytta för stunden att ha tre tävlingsdugliga cyklar när jag ändå inte var i skick att cykla? Jag kunde lika gärna ha haft en rostig damcykel som en aeroracer med elektriska växlar, det enda jag gjorde i cykelväg var att sticka iväg med ena lillsyrran för att plocka blommor. Att vara vältränad gjorde det – på sätt och vis – jobbigare att vara helt off. Jag levde i tron att jag skulle tappa all styrka och kondition som jag hade slitit så hårt för att bygga upp och det kändes urbota löjligt att till och med behöva ta vilopauser under promenaderna. Inget av detta livade alltså upp mig.

Nej, det som faktiskt betydde något var stödet som jag fick från omgivningen. Familjen som gav all tänkbar backup med att jag fick bo hemma, få hjälp med vardagsbestyret som jag inte orkade och ge mig sällskap när jag var som mest nere. Och vännerna som kom över på någon fika, ringde för att supporta och bromsa upp mig när jag började trappa upp tränandet. Det är ni, kära medmänniskor, som har gjort det möjligt för mig att hitta tillbaka till ett liv som jag vill leva, ett liv med heltidsjobb, ett sundare förhållningssätt till träning och ork till umgänge.