”Jag tränar för lite”, ”Nästa säsong ökar jag på mängden med 15%” och ”Planen är 800 träningstimmar” är vanliga fraser bland satsande idrottare. Desto mer sällsynt är att någon erkänner sig träna för mycket eller för dumt.

Ligger nu i TV-soffan och spanar Vinterstudion. På herrsidan blev det en väntad seger för Sundby, norrmannen som med sin årliga träningsdos på 1100 timmar chockerar media och andra tävlande. Uppenbarligen fungerar denna träning väl. Dock bör man inte stirra sig blind på det exakta timtalet. Jag kan aldrig tänka mig att Sundby och hans tränarstab är så korkade att de först spikar 1100 timmar – för att sedan slänga in timmar här och där på måfå. Det intressanta är vad passen består av och att varje träningstillfälle har ett bestämt syfte (t ex Vo2max, teknik eller uthållighet).

Som jag ser det finns det tre viktiga frågeställningar för träningsplaneringen, som i slutändan utmynnar i x antal träningstimmar:

  1. Vilka förmågor vill/behöver jag lägga fokus på för att bli en bättre idrottare?
  2. Vad har jag för bakgrund/träningstålighet?
  3. Hur mycket träning medger ”livspusslet” i övrigt?

Det här kalenderåret kommer landa på strax över 500 träningstimmar, vilket inte är planerat. Jag har tränat på, haft roligt och försökt ha en mix av intervaller, distans och gym. Mitt enda egentliga tänk kring timmar är att veckor på 8-12 timmar är en lagom dos för att kombinera tävlingscykling med ett ”vanligt” liv.

Jag vill inte betrakta mitt elitidrottande som massa uppoffringar. För mig betyder det så mycket att ha tid och ork över till skola, umgänge och slappande att träningen inte ska behöva stå i vägen. Det är stunderna med nära och kära, den där härliga filmen och ölen nere på Mallis som ger mig gnistan att ta i på testcykeln.

När jag framöver ska se över min träning för 2016 ihop med coach Marcus Ljunqvist kommer jag inte be om ett program för >600 träningstimmar. Jag vill ha input på hur jag kan träna smartare – inte mer – för att under nästa säsong kunna cykla lite snabbare.