TCT-vinst, pallplatser och trea i Seniorcupen i all ära, men det är egentligen inte vad den här säsongen har handlat om. Efter 2014 – och den långa vägen tillbaka från utbrändhet – är glädje och att ha en kropp som fungerar det enda som betyder något.

Det var på intet sätt självklart att jag skulle tävlingscykla i år. Faktum är att jag allvarligt övervägde att lägga av med cykling helt när jag mådde som sämst. Med en kropp som knappt klarade av promenader och en knopp som tyckte att allt cykelrelaterat var pest, sade jag till kära och nära att cykelsporten var ett avslutat kapitel. Jag sålde tempohojen och började fundera på vad man kunde få ut för racern och cyklocrossen. Tack och lov blev jag hejdad av omgivningen.

Framåt höstkanten 2014 – efter ett par månaders vila, stort stöd från släkt och vänner samt god terapeuthjälp – började jag skönja en ljusning. Jag kunde vara ute på ett par kortare rullpass i veckan och livet i övrigt var på bättringsvägen. När jag hade tränat en månad utan större bakslag bestämde jag mig för att genomföra något TCT-race. Kroppen var med på noterna och jag hade jätteroligt igen på cykeln. Där och då bestämde jag mig för att köra ett par ”riktiga” tävlingar under 2015.

Med framtidsplaner i Borlänge/Falun föll det sig naturligt att byta över till Borlänge CK. Det klubbytet har jag inte ångrat en sekund. Från första dagen i klubben har jag känt mig väldigt välkommen. Jag har fått tävla på mina egna villkor, alla har varit stöttande och jag har lärt känna många trevliga människor i samband med Borlänge Tour, (fika)distanspass och TCT.

IMG_5508

Att jag har haft roligt och trivts under säsongen ser jag som den största förklaringen till att det har gått ganska bra resultatmässigt också. Igår fick jag motta pokalen för TCT, klubbens serie av träningstävlingar. Givetvis värmer det i cykelhjärtat att stå som slutsegrare och vara ingraverad på samma vandringspris som bland annat Roberto Vacchi, Tomas Löfgren och Krippe Kvist.

IMG_4078

Det är dock inte TCT som är min största seger. Mitt livs tuffaste race började i mitten av juni förra året i samband med väggningen på Vätternrundan. Den kraftansträngningen var det sista som behövdes för att knocka en redan övertränad kropp. Att jag inte kunde träna och tävla på lång tid var ett sekundärt problem. Det verkliga problemet var att jag blev sjukskriven i flera månader och fick hela min vardag raserad. Med perspektivet från orkeslöshet, fysisk och mental stress samt ständiga bakslag känner jag genuin glädje när jag blickar tillbaka på 2015. Jag har haft ett fantastiskt roligt år och jag har besegrat en tuff sjukdom – det ser jag som min största seger!