Nej, inte nu igen, tänkte jag när jag vaknade upp i morse helt utan ork och lust. Kändes som en typisk bakslagsdag helt enkelt. Vid det här laget är jag så pass van vid bakslagen att jag vet att det inte är någon vanlig trötthet som botas med power nap och kaffe, utan då är det snarare så att allt under dagen som inte är sängläge är en bonus. Dagen blev hur som helst bättre – tack vare promenad och film.

Föreställ dig att en bil gestaltar din allmänna energinivå. Varje ny dag – när du mår okej – inleds med någorlunda full tank. Du känner din prestanda och vet hur långt tanken räcker utan att du blir stående med soppatorsk. Nu är läget ett annat. Efter att under för lång tid ha kört på för höga varv har motorn havererat. Det får flera följder, bland annat att de högre växlarna är satta ur funktion. Den högsta växeln som fungerar är trean, som man i sig kan köra ganska fort på, men på sådana högvarv tar bränslet snabbt slut och således är det inte ett alternativ att gasa rejält… Backen fungerar – ofrivilligt. Det är den som åker i vid bakslag och så är man tillbaka vid resans början, känns det som. En annan följd av motorhaveriet är att det är oklart inför varje dag hur välfylld (läs tom) tanken är. Ena dagen klaras den planerade resan av. Nästkommande dag görs samma resa – med soppatorsk som följd.

Fram tills eftermiddagen kändes det som att tanken innehöll ytterst lite bränsle, inte långt ifrån soppatorsk.  Till slut, när jag kände mig som mest energilåg, fick jag nog. Är jag så här himla trött kvittar det väl vad jag gör – jag lär åtminstone inte bli tröttare av att hitta på någonting, tänkte jag. Ut på långpromenad, med favoritspellistan på Spotify i lurarna, fick det bli. Jag sket i att vissa tidigare långpromenader hade gjort mig redigt trött eller att musiken automatiskt skulle göra att jag gick snabbare. Bara gå på liksom (#ingakonstigheter). Tunaslätten, musiken och promenixandet var precis vad jag behövde. En bra film på det och jag kände mig i bättre skick.

 1a aug2

 Walk the line, ett gripande drama om Johnny Cash

Apropå det här med att få soppatorsk. Det drabbar alla – och är man utbränd är det klart tätare mellan tillfällena med helt tom tank – men man står inte ensam. Det finns människor i omgivningen som bryr sig och bidrar till att tanken fylls upp igen.