Att i somras inte ha kunnat cykla på två månader och avstå tävlande i 3,5 månader har format min inställning till träning. Mindre träning, fokus på upplevelse och variation är några av förändringarna.  Varje gång jag kan genomföra ett pass utan bakslag och få endorfinpåslag snarare än hjärtklappning känner jag en väldig tacksamhet.

Jag var riktigt less, så less att jag tänkte sluta helt med cykling. Skippa tävlandet och inte ens träningscykla. Det var lika bra att sälja alla cyklar också. Ingenting gick min väg, kändes det som. Varje gång som jag försökte mig på något mer ansträngande än promenader kom bakslagen, oftast i form av hjärtklappning och yrsel som höll mig sänkt i ett par dagar. När det väl började kännas bättre drog jag istället på mig en muskelbristning. Det kom tårar, svordomar och jag anklagade mig själv för att ej ha lyssnat på kroppens varningssignaler.

Tack och lov fanns det förståndiga medmänniskor omkring mig som såg till att jag inte fattade några förhastaste beslut. Det fanns ingen anledning att gå ut med att jag slutar, utan det var bättre att ge återhämtningen tid och fundera på framtiden först när jag var tillbaka på banan. Tiden gick och mitt tillstånd förbättrades sakteliga. Längre mellan bakslagen och stabilare sömn, bland annat. Cykelsuget började smyga sig på igen. Jag drog iväg för att kolla på en träningstävling, bara det ett stort framsteg från att inte ha velat ägna cykelsporten en tanke innan. Ett par veckor senare genomförde jag mitt första cykelpass på lång tid.

Uppe på hojen igen kom jag till flera insikter. Det var återigen skitskoj att cykla och jag hade inte tappat allt av att vara helt off i två månader. In med vilodagar och på´et igen med en cykelrunda eller löpning. Jag köpte nya löparskor, skaffade gymkort och sålde tempojonnen för att införskaffa velodromcykel istället. Dessa inköp tillsammans med cykelcrossen, som jag började testa på åker- och skogsvägar, ökade möjligheterna att variera träningen. Om racer kändes tråkigt för dagen kunde jag lika gärna bege mig till gymmet eller springa.

Nu när jag hade fått smak för träning igen var det superviktigt att inte förivra sig bara. Oavsett hur bra och kul ett pass kändes var det vilodag som gällde dagen efter, en återgång till 6-7 pass/vecka hade lett ned i fördärvet igen. Jag fick ändra mitt förhållningssätt till träning och alltid vara observant på hur kroppen kändes. I korta drag bygger min nuvarande träning på följande grundpelare:

  • Minst två vilodagar per vecka
  • Max tio träningstimmar i veckan
  • Inget spikat träningsprogram – lusten får styra
  • Variera utmaningarna, oavsett om det gäller gym eller testcykel
  • Mindre fokus på prestation och mer på upplevelse. När jag lägger upp rutterna är det viktigare att få skåda natursköna platser än att det ska vara backar för att kunna trycka si och så många watt
  • Ej bonka – efteråt vill jag känna att jag hade mer att ge

Sett till hur det har gått sedan cykelcomebacken verkar jag ha träffat rätt med träningen. Med inte ens hälften av tidigare träningsmängd har jag tagit mig tillbaka till en nivå där jag kan vinna träningstävlingar, köra ban-SM och framförallt njuta av livet som cykelälskare igen.