Uppdateringarna har lyst med sin frånvaro sedan TCT-avslutningen så det är väl dags säga något. Jag lever, mår klart bättre än i somras och tränar på som en motionär. Skillnaden nu är att jag har ett ännu mer ostrukturerat upplägg och istället för lvg-cykling håller mig till löpning, gym och velodrom – helt utifrån vad jag för dagen råkar känna för.

De senaste veckorna blev det ändå viss struktur på tränandet, i och med att jag bestämde mig för att testa TCT-träningstävlingarna. Då vigdes torsdagarna åt att flåsa och snacka skit ihop med borlängecyklister. Det var inte direkt så att jag lade in 5h distans dagen innan… Jag bedriver faktiskt ingen distansträning alls nu. Avslutningsrejset gav visserligen drygt 3h, men annars brukar inte passen bli längre än 1-1,5h. Det har varit lyckat att nästan uteslutande satsa på kortpass. Fysiskt har risken för ihållande hjärtklappning efter träningen minskat och mentalt har det varit skönt att inte ägna halva dagen åt trampande.

Nu när landsvägssäsongen är över och med klart lägre ambitioner för 2015 blir träningen som den blir. Idag hade jag egentligen tänkt mig att pröva lite ny terräng med cyklocrossen, men den var inlåst – och jag saknade nycklar – så istället fick det bli att snöra på sig löpardojjorna och bege till Tunet. Skitsamma, just nu tycker jag löpning är rätt okej.  Som löpare är jag allt annat än okej eftersom jag springer så sällan, men det är välgörande, både för kropp och knopp, att variera tränandet. Ger jag löpningen lite fler pass så ska nog träningsvärken lätta; i skrivande stund kommer värken nästan i samma veva som jag tänker tanken att springa;).

bild 3 

Löpning idag – med (rakade) cykelben och cykeldator

Förra veckans träning

Mån: gym helkropp, 45 min

Tis: löpning 5 km, snällt tempo

Ons: vila

Tors: vila

Fre: morgonträning velodromen, 90 min

Lör: vila

Sön: velodrom, 60 min

 bild 2

Ja, allt som allt inte ens fyra träningstimmar – hästlängder från den (över)belastning som jag utsatte mig för till och med mitten av juni då väggningen var ett faktum. Det här är en nivå som jag trivs med. Jag får min beskärda del av endorfinkickar – ruset efter ett pass kommer jag aldrig sluta älska – och framförallt har jag tid och ork över till ett vanligt liv och ”att vara människa”.

Vad det blir nästa pass kan jag inte avslöja – helt enkelt för att jag inte vet. Det får hjärta, väder och lust avgöra=).