”Jag visste inte att det var så illa”, är en kommentar som jag har fått av flera personer som har tagit del av Utbrändheten – och vägen tillbaka som människa och idrottare. Ja, jag tror faktiskt att de flesta läsare kommer reagera så – helt enkelt för att jag tidigare inte har orkat berätta om alla svåra episoder/tankar. Om man ska skriva denna typ av bok berättar man antingen allt eller så skriver man inte alls, tycker jag.

För ett år sedan började jag skissa på detta skrivprojekt. Jag hade fått en okej vardag igen, arbetade som elevassistent i Borlänge och ban-SM var nyss genomfört. Även om jag inte var tipp-topp vad gäller energinivåer och stresstålighet hade jag det viktigaste på plats, att jag var lycklig. När jag inte längre gick till min fantastiska terapeut – hon som var helt avgörande för min väg tillbaka – hade jag ett behov av att ventilera mina upplevelser på annat sätt. Från början var det nog snarare någon slags reflekterande dagbok än ett uttalat bokprojekt.

När jag väl var inne i skrivandet och hade hittat flowet ville jag ta varje tillfälle i akt att få mina känslor på pränt. På jobbet plockade jag fram laptopen på varje liten rast, hemma stängde jag in mig på rummet och vad gäller träningen nöjde jag mig oftast med kortpass för att få mer tid vid tangentbordet. För familjen, trots att de står mig så nära, berättade jag ingenting. Jag föreställde mig att de skulle säga: ”Är det så lämpligt att dra igång ett stort skrivprojekt när du precis har varit utbränd? Du jobbar ju heltid, tränar mycket etc – det kommer bli för mycket”.

För mig var skrivandet högst lämpligt för att repa mig som människa. Jag behövde blicka tillbaka på 2014 – och egentligen hela min uppväxt – för att komma till insikt om hur jag har levt och försöka förstå varför det brast helt i juni förra året. Det spelade ingen roll om det gällde skolgång, jobb eller cykling, jag hade alltid varit väldigt ambitiös. Eller rättare sagt: för ambitiös för mitt eget bästa. Är man 25 år och börjar inse att man alltid har pressat sig för hårt är det nog läge att se den ambitiösa läggningen som en del av personligheten. Det är först när man börjar acceptera sitt personlighetsdrag, såväl styrkor som svagheter, som man kan börja jobba aktivt med att försöka få en fungerande tillvaro.

Eftersom jag inte är något proffs á la Jan Guillou eller Liza Marklund har det gått mycket upp och ned. Vissa dagar har jag kunnat få ihop 10-15 sidor – för att nästkommande dag inte kunna formulera en enda mening. Ibland har det kort och gott varit skrivkramp och ibland har jag känslomässigt inte klarat av att sätta ord på tankar, känslor och minnen. Att skriva om en självupplevd livskris är en annan emotionell utmaning än att skriva en påhittad deckare…

Även om jag har brottats med skrivkramp och fällda tårar, har det alltid känts angeläget att faktiskt beröra allt, inklusive de jobbigaste perioderna, från förra sommaren. Jag kan inte koka ihop någon story om att fjolårets misär bara handlade om lite träningsvärk och bristande motivation. Visst var motivationen körd i botten. Jag är sån att jag blir lite (läs mycket) opepp när jag blir långtidssjukskriven, knappt orkar tömma diskmaskinen och riskerar panikångestattacker för vardagssysslor. Om jag utelämnar sådant, de verkliga prövningarna som människa, är det totalt meningslöst att skriva en bok. Min strävan har alltid varit att ge hela min bild av utbrändhet.

Den dagen då det blir lika accepterat att prata om ångest som en förkylning har vi kommit långt i samhället. Med tanke på att psykisk ohälsa är den sjukskrivningstyp som ökar allra mest är det kanske på sin plats att försöka övervinna tabun som finns kring ämnet?

Beställningsinformation