Ett misstag – sedan var det mer eller mindre över på Västboloppet. Att benen var bra och att jag tog klungspurten ger ingen större glädje när man endast var med i loppet på riktigt i ett par kilometer.

När jag kom ned till Burseryd i fredags kväll körde jag ett varv på Västbobanan. Dels för att jag aldrig har kört detta lopp tidigare och dels för att banan är speciell i det avseendet att den innehåller två grusvägssektioner varje varv. Sträckan som vållade störst problem var första grusvägen, ett avsnitt på 1,5 km med nylagt underlag. Rullgrus på flera ställen skulle säkerligen innebära att klungan sprack av och i värsta fall skulle det bli tråkigheter med krascher och annat. Det enda som fanns på kartan var att sitta med i täten in på denna grusväg.

Två kurvor, sedan var farten speedad på Västboloppet. Folk visste vad som gällde, att man behövde sitta med långt fram in på grusvägarna. Uppför såg Aktivitus till att sätta ett högt tempo och även om det gjorde ont i benen var det bara att ta mjölksyran och ge sig f-n på att avancera i fältet. Satt med som jag ville över krönet, men sedan måste jag ha invaggats i någon falsk trygghet. Var för passiv i min positionering och in på den stökiga grusvägen var jag nog inte bättre än 25-30:e cyklist. Genom första böjen, där lösgruset var som värst, var det flera framför som fick bredställ på sina ekipage. Jag fick tvärnita och med ”bambi-på-hal-is-känsla” sladdade jag själv ned i diket. Lyckades hålla mig uppe på hojen, men från min stillastående start i diket fick jag bittert se på när tätgänget gick iväg. Visste att det gänget innehöll bland annat Adam Axelsson, flera Aktivitusåkare samt Skaras duo. Det var där framme jag skulle vara – inte i något himla dike!

Mitt i all frustration insåg jag i alla fall att det inte var läge att satsa järnet på grusvägen för att (försöka) gå ikapp. Jag var på intet sätt beredd att riskera hälsan för att jaga sekunder på täten. På gruset handlade det bara om att klara sig helskinnad och väl ute på asfalten – inför den långa grusvägssträckan – var det fullt ös. Såg framför mig två klungor, en inom behörigt avstånd och så täten ett par hundra meter längre fram. Mitt vanliga tänk att köra på watten och disponera krafterna fanns inte nu. Det fick smärta hur mycket som helst i benen, jag skulle göra precis allt som stod i min makt för att ta mig fram till de bästa åkarna. Körde ikapp den framförvarande klungan, drog vidare för egen bryggning och fortsatte borra på ”rött” på nästa grusväg. Sedan kom backarna, mjölksyran tilltog och jag fick inse att detta var dömt att misslyckas. Slog av på takten och försökte få till ett samarbete i denna klunga istället.

Det där med samarbete var lättare sagt än gjort, tydligen. Om vi skulle ha någon som helst chans att köra in täten var det knappast fem minuters vila i svansen – följt av backattacker – som var melodin! I en seniorklunga borde de flesta ha kört Vätternrundan i olika subgrupper och därigenom ha erfarenhet av att rulla belgisk kedja. Glenn Nilsson körde jäkligt bra för klungans bästa, men i övrigt var klungkörningen inte mycket att hurra över.

In på sista varvet blev det alltmer uppenbart att få ville dra sitt strå till stacken. Under sista kilometern inträffade så en intressant företeelse. Ben som enligt uppgift var trötta blev helt plötsligt pigga och det blev uppenbart att de flesta ville spurta om det. Med uppskattningsvis 10-15 åkare i tätgruppen var jag egentligen måttligt intresserad av spurt, men när folk som mest hade åkt snålskjuts skulle sprätta blev denna spurt en principsak för mig. Jag tänkte helt enkelt inte låta någon som hade struntat i klungans bästa ta hem spurten! Precis som på GP-loppet var det en Aktivitusåkare som satte upp farten inför avslutningskurvorna och jag tog återigen denna rulle inför upploppet. Denna gång väntade jag dock lite längre med att dra igång. När jag såg en annan börja spurta i ögonvrån såg jag mitt läge att dra igång. Passerade min ofrivillige uppdragare på vänstern för att få kortast möjliga väg och kände på klippet att det borde räcka för att ta spurten. Kroknade visserligen sista 50, men kunde i alla fall hålla resten av klungan bakom mig.

En 14:e plats är inget som jag är nöjd med, särskilt inte när så många som kör Seniorcupen regelbundet var före mig i resultatlistan. Jag var inkörd på banan, hade koll på motståndet och visste hur jag borde ha genomfört loppet rent taktiskt. Ändå klantade jag till det och straffet för det blev 90 av 92 km utan vittring på topplaceringarna. Det jag får ta med mig från Västboloppet är en god känsla i benen och beröm för min aktiva körning i klungan.

Resultat Södra Hestra Sparbanks GP och Västboloppet (se ”resultat 2015” i vänsterspalten)

IMG_4593

Avslutningsvis vill jag återigen rikta ett stort tack till Cykel & Fjäll som har möjliggjort denna tävlingshelg. Utan deras snabba och goda service med att få fram en ny S-Works Venge hade jag inte kunnat stå på startlinjen.