Frökens premiärtur

Ja, den frågan får fröken ibland. Svaret är inte ”Coachen tvingade mig!” Nej, det började med att fröken blev nyfiken. Precis som hon är nyfiken på vad hennes elever tisslar och tasslar om på bakre raden i klassrummet, på samma sätt blev hon nyfiken på varför coachen försvann ut i 3-5 timmar på en cykel och kom tillbaka svettig och lycklig. Något konstigt var det!

Fröken på den roséfärgade

 

Efter drygt ett år tillsammans med coachen sa fröken de magiska orden: ”Det skulle kanske vara kul att prova att cykla en gång!” Nästa lördag fanns det en racer (coachens sons gamla), lånade cykelskor (två nummer för stora), cykelkläder (coachens gamla) och en hjälm till fröken. Coachen hade fixat allt!

Givetvis fick fröken sitta fast med fötterna på sin första racerrunda – coachen tror på att man lär sig den hårda vägen. Och det var hårt på vägen kan fröken intyga för givetvis gjorde hon en SPD vurpa. Det blev drygt 3 mil och 22 km/h i timmen på den första rundan och fröken tyckte att hon cyklat såååå långt och såååå fort. Redan samma eftermiddag köper coachen ett par cykelskor till fröken i rätt storlek! Han inser att det gäller att smida medans fröken är på gång.

Fröken i diket efter att ha kört på coachens bakhjul med brutet nyckelben. Cyklade hem…

Senare samma vår köper fröken sin första egna cykel – den roséfärgade. På sommaren kör hon in i coachens bakhjul och bryter nyckelbenet. Då tror coachen att nu ger fröken upp cyklingen. Men, icke sa nicke…Fröken kom igen och resten är historia. Fröken började alltså cykla för att hon var NYFIKEN! Varför började du?