Fröken låg först en stund

Idag har fröken tränat och coachen har ”bara” cyklat. Trots det var vi på samma runda! Hur galet är inte det? Fröken sliter som en slav och coachen bara trampar på lite lätt…

Coachen höll bra tempo i alla små knäppor (läs små uppförsbackar), han tyckte fröken behövde TRÄNA. Fröken försökte bita i och inte tappa rullen. Gick hyfsat de första fyra milen, men sedan ville inte frökens lår längre. Låren ville helt enkelt trampa uppför i fröken fart och det var inte den farten coachen höll. Det började bli riktigt slitigt för fröken!

Coachen sitter i sadeln och fröken står upp och sliter.

När fröken nästan började känna doften av fikastoppet, då SVÄNGER coachen av och vill utforska en ny väg! Det gjorde inte frökens lår gladare och när det sedan blev GRUSVÄG, ja då surade fröken. Vi fick lov att vända….

Alla som cyklat med coachen vet att detta inte är ovanligt. Han gillar att testa en ny väg och att det helt plötsligt blir grus stoppar honom inte. Nej, det verkar bara få honom ännu mer övertygad om att det är spännande.

Kom igen nu stumpan… Inte sura över grusvägen….

 

 

Efter fikat visade fröken att hon trots slitna lår och motvind är bra på att bita i så länge det är någorlunda platt. Plattmos är helt enkelt hennes grej.

Plattmos är frökens grej…

 

 

 

När vi kom hem hade fröken fått ett grymt träningspass med fart och tryck uppför alla backar. Coachen såg ut som han cyklat fram och tillbaka till ICA. Fasiken! Livet är orättvist!