Mr M – frökens tempocykel – har fått ”vila” hela säsongen. Men, idag var det dags för årets tempoträningspremiär.

VIRB Picture

Coachen ligger bakom och håller
koll på farten

Vid start upptäcker coachen att Mr M är lite sjuk… omöjligt att få i stora klingan på grund av en trasig kabel.  Träningen får alltså genomföras på lilla klingan, vilket är bra för då kan inte fröken gå för tungt utan är tvungen att hålla kadensen uppe. Något som det i vanliga fall kan vara lite si och så med.

Coachen cyklade bakom och skrek saker av karaktären:

  • Växla tyngre
  • Växla lättare (hur fasiken ska han ha det kan man undra?)
  • Håll i
  • Bra kört
  • Bara fem minuter till
  • JÄVLA idiot (till husbilen som körde ut precis framför mig så jag fick bromsa)
  • Kom igen ända in i mål….

Var förvånad att det gick så pass bra. Var ju första gången i år.

VIRB Picture

Vändningsdags vid Örsundsbroavfarten

VIRB PictureTill ettermyran vill jag säga – ORKADE hålla tempoställningen utan kramp i ryggen! YES!!! Givetvis var det kräk känslor, lusten att stanna och slänga cykeln i diket  fanns också där. Och hur mycket jag hatade motvinden som ÖKADE på slutet (det är sant att den ökade coachen intygar) kan man inte förstå om man inte själv försökt sig på lite tempo. Och vad jag ville säga till föraren av husbilen som svängde ut rakt framför mig…. är inte tryckbart.

VIRB Picture

Trött fröken efter avslutad träning

suffer

Blir mycket på rött när det är tempo

Tro det eller ej trots alla dessa känslor är det en fantastisk känsla att cykla tempo. När man kliver av efteråt glömmer man snabbt allt det negativa och känner bara den där speciella känslan i kroppen av total utmattning som kan vara så FANTASTISK.

Ja, jag vet nu blir det problem med min image igen. En medelålders fröken som gillar känslan efter tre mil tempo…. Nej det där måste väl ändå vara fel?