Rejäl blåst i Uppsala idag, men cykla skulle fröken. Ingen coach att ligga bakom och vännerna Å och S gottar sig med Mallis-cykling, så jag var helt och hållet utelämnad till mig själv och vinden!

Kommer då på den LYSANDE idén att det är dags för lite pulsintervaller runt Skölsta. Hur jag tänkte då är mycket oklart!

Sagt och gjort! På med cykelkläderna och iväg. Inser raskt att det blåser betydligt kraftigare än jag räknat med. Det är rejäl motvind ut till Skölsta. Det känns som om cykeln står still! pulsintervallerJag avskyr motvind, är motvindsallergiker.

Första varvet lyckas jag inte få upp pulsen ordentligt, blir något knas med vind och ben…. sedan får jag till tre hyfsade varv på raken. Men, varv fem! Katastrof! Vad sjutton håller jag på med! Hur svårt kan det vara att få upp pulsen i motvinden?

Runt skölsta

Som ni ser blev det en extra sväng efter de fem varven runt Skölsta

Nu skulle mitt träningspass i princip vara över efter fem varv, med lite illamående. Fröken skulle i sakta mak cykla hemåt och tänka – nu har jag tränat idag. Så har det alltid varit förut.

MEN idag inträffar något oväntat. Frökens hjärnan verkar ha fått en knäpp. Den tänker ”fröken – du gjorde inga vidare intervaller så…. någon mil till får du nog lov att cykla.” 

Hjärnan ignorerar totalt det faktum att det blåser så mycket att fröken i princip står still i motvinden (= fröken vill inte cykla för hon har motvindsallergi). Den glömmer också att fröken aldrig cyklar någon extra mil efter intervaller.

Va! Vad har hänt? Har coachen indoktrinerat mig? Är det möjligt att bli botad från detta?