Jogga är i vanliga fall hemskt och hur hemskt ska det då inte vara fredagen den trettonde? Men, vad gör inte den medelålders cykelfröken för att kollegan A ska komma i Tibetform! Hon offrar sig!

Borde dock ha stannat hemma och struntat i A:s Tibetform!

Efter drygt två km rinner näsan och luftrören protesterar mot alla pollen som finns i skogen. A skuttar då lätt om mig och försvinner i fjärran. Vadå sällskap?

Funderar på att gena genom skogen tillbaka men ”kämpar” vidare…. motivationen är lika med NOLL. Vid 3,5 km kliver fröken snett och ramlar – en del fula ord kommer ur min mun, när jag kravlar mig upp.

Till slut är jag framme vid bilen där en MYCKET nöjd A står och stretchar. Fredagen den trettonde bjöd på pollen, utklassning och en vurpa, förutom att det som vanligt var jobbigt att jogga.