En så här fin väg slutar mitt i ingenting

Kvällsrunda med coachen efter en bedrövlig dag! Det bedrövliga var att det började lysa en ilsket röd lampa på frökens bil och så stod det med stora bokstäver MOTORFEL. När bilar, datorer och andra tekniska prylar krånglar blir fröken stressad och mår därefter. Kvällsrundan med var alltså menad som LUGNANDE för frökens nerver. Men, när coachen är med blir det sällan som fröken tänkt.

Fröken var nyfiken på om man gjort klart cykelvägen från Ängeby. Den som förra året slutade mitt i ingenstans någon km från det nya bostadsområdet Lindbacken. Sagt och gjort vi cyklade ut till Lindbacken och började leta efter cykelvägen.

Fröken tänkte vända direkt när gruset började men så lätt ger inte coachen upp. Han verkar triggas av grus och usla vägar. Vända finns inte i hans värld. Blev minst fem km grus där fröken hade hjärtat i halsgropen hela tiden och coachen försvann i fjärran.

Efter det fick vi lov att ta några km på väg 288 (=inte kul att cykla på) för att slippa åka tillbaka på gruset. Någon förbindelse fanns inte. Cykelvägen slutar fortfarande mitt i ingenting! Galet! Gör klart den!!! 

Dagens femmor

Nu tycker man att resten av rundan borde gått i stillsamt och försiktigt. Ha ha ha! Coachen verkade glömma att han cyklar med en gammal och trött fröken med klena nerver. Hur ska man annars förklara farten som gjorde att fröken kom hem med två personliga rekord på Stravasträckor. Och vi snittade över 26 km/h trots en femma på drygt 14 km/h (grusvägen) och två till usla femmor.