Vilken vecka! Den har innehållit både fysisk och psykisk smärta men också glädje över att våren är på gång.

Den fysiska smärtan stod veckans möte med naprapaten för. Det gör ONT att behandla en golfarmbåge – fy sjutton. När han håller på som värst ler han mot mig och säger: ”Du ser ut som du vill slå någon.” Ha, man behöver inte direkt vara Einstein för att förstå att jag, helt olikt den snälla fröken jag är, gärna hade gett naprapaten en rak höger.

Nu har han dessutom gett mig stretchövningar för armbågen och tycker att jag ska höja styret på Miss C för att avlasta armbågen. SUCK!

Den mentala/psykiska smärtan är sorg över att en fantastisk och unik man fick sluta sitt liv för tidigt. Åter igen blev jag påmind om att man ska leva här och nu, inte skjuta upp det man vill göra och uppleva till sen. För man vet aldrig om sen finns!

Och idag avslutades veckan med ett joggingpass med kollegan A, som konstigt nog inte skuttade före mig i spåret hela rundan. Vi har för övrigt ökat vår runda – så nu är den 5,3 km. Både för fröken och kollegan A är detta en lååååång runda.

Ett bra avslut på en vecka som innehållit ovanligt lite träning. Saknar faktiskt lilla ettermyrans styrkepass (säg det inte till henne) men armbågen gillar inte alla övningar i det. Och fröken har lovat naprapaten att vara ”snäll” mot armbågen.